tisdag 10 januari 2012

Att svälja Nathan Shachars beskrivning av psykiatri är lika oinformerat som att köpa SDs beskrivning av det mångkulturella samhället.

Läste Nathan Shachars artikel i DN 2011-01-09, där dagens psykiatriska diagnosverktyg jämförs med medeltida abrakadabra. Allra helst diagnoserna ADHD och ADD.
Men läs själv här!
http://www.dn.se/nyheter/nathan-shachar-psykiatrin--med-oss-eller-mot-oss

Ett litet brev:
Hej, Nathan.
Tack för din artikel.

Här några reflektioner från mig!

När ska folk fatta att psykiatriska sjukdomar och neuropsykiatriska diagnoser är lika verkliga och i vissa fall lika dödliga som cancer? Ingen drömmer om att avfärda själva cancerns existens bara för att vissa LÄKARE inte förmår ställa adekvat diagnos!
De flesta kritiker nöjer sig med att läsa tidningars skräckrubriker och förfasa sig över anekdotiska fall. Jag måste tyvärr säga att detta inte är mer välinformerat än att tro den ensidiga alarmerande bild av våld och kriminalitet som kvällstidningar eller för den delen SD målar upp. Tyvärr.

Man får för all del inte glömma att psykiatrin varit ett eftersatt forskningsområde -en psykiater intervjuad i Kropp och Själ i P1 under 2010 jämförde mängden genomförda studier inom psykiatrin idag med den mängd hjärt-kärlforskning som var gjord redan på 60talet.. Men för flertalet diagnoser finns det rejäla vetenskapliga underlag.
Misstänker att belackare som du Nathan lider av samma problem som själva läkarvetenskapen nu äntligen kommit över, nämligen;
"Syns det inte på en röntgenplåt så finns det inte"..

Det är ju så med DOLDA HANDIKAPP. Människor som verkar "som folk är mest" men som ofta förbrukar en stor del av sina mentala resurser för att kompensera för sina neurologiska eller psykiska svårigheter.
Det är så jävla populärt att tro att diagnoserna finns bara för att onda lobotomister ska få droga ned mänskligheten, men faktum är att diagnoser som tex ADHD och Asperger ställs i samråd med patienten (av alla kunniga läkare) utifrån om diagnosen kan innebära ett rättsligt skydd och tillgång till hjälp att få livet att fungera som personen BEHÖVER.
Detta vet de allra flesta inte. De allra flesta genomgår inte de timmar av intervjuer, uppgifter och test och enkäter för den sökande och luntor av frågeformulär till föräldrar och syskon som ligger bakom en eventuell diagnos.
Du kan ha alla rätt på "ADHDkrysset" men om du inte söker vård för att du har tydliga problem med att få de saker som en majoritet tar för självklart, att fungera. Tycker att ditt liv funkar helt ok så behöver du inte och får inte någon diagnos.

"Vi ska alla få vara olika och unika" och "Det är inte individen som är sjuk, det är samhället" -vem skriver inte under på det?
Men de härliga människor som använder detta som kritik mot psykiatrin kan helt enkelt inte föreställa sig de problem andra människor har. Det är inte att vara lite mysigt unik att inte kunna sköta de mest grundläggande vardagliga rutiner, inte kunna upprätthålla något socialt umgänge eller relationer trots att man vill, inte kunna arbeta, studera eller förkovra sig ens i något man är extremt intresserad av.
Ja, jag hatar även detta "Förr hade man inga depressioner" eller "De glada barnen i afrika/Indien har inga diagnoser" -nä, ytterligare tid tillbaka hade man inte cancer eller diabetes heller. För man hade inte lärt sig diagnostisera dem eller hade inte resurser att diagnosticera dem. Under hårdare fysiska överlevnadsvillkor dog/dör folk undan i en helt annan utsträckning om de inte "hängde med". Eller hamnade förr på fattighuset och dog av dysenteri, typ.
Det jag uppfattar (jag kan ha fel) som problem med området som helhet är fr a att utbilda praktiserande läkare i hur de ska använda diagnosmetoderna. Även gränsdragningar i "nederkanten" av diagnoskriterierna tycks komplicerat. Det finns i vissa läger en tendens att alltmer vilja patologisera olika tillstånd. Detta måste bekämpas, men det sker knappast genom att angripa psykiatrins och de neuropsykologiska diagnosernas kärna vilka är tveklöst hjälpsamma för människor.
Även icke medicinskt utbildade pedagoger och föräldrar som strör diagnostolkningar ikring sig urholkar förstås trovärdigheten.
Lekmän kan inte tolka DSM, lika lite som de kan ställa andra allvarliga diagnoser via internet. DSM måste kombineras med specialistutbildning klinisk erfarenhet och helhetstänkande för adekvat användning.
Det är en smula förmätet att jämföra sig med en läkares sammanlagda TOLV års utbildning för att bli specialist inom psykiatri; 5,5 års läkarprogram, AT-tjänstgöring minst 18 mån under handledning, därefter 5 års heltidsarbete inom sitt specialområde, samt ett antal kurser utöver detta.

Men visst! Om man tycker att man kan konkurrera med detta utan ett enda medicinskt högskolepoäng så menar man väl också att denna utbildning är alldeles för lång och dyr - vi kan ju ställa och avfärda diagnoser utan den, så varför utbilda läkare över huvud taget?
Vore trevligt att höra din respons på dessa tankar!

Bästa hälsningar
Esmeralda

Ett bra svar på tal från Viktoria Q också:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/09/nathan-shachar-s-ger-att-jag-inte-finns#comment-328037